Inuti sitt eget huvud

Inser återigen hur många människor det är synd om. På ett helt speciellt sorts sätt. Inte på grund av yttre omständigheter utan på grund av dom omständigheter som råder inuti deras egna huvuden. Jag skulle INTE vilja vistas inuti deras huvuden, med tanke på hur jobbigt det är att ens vara i närheten av det som läcker ut därifrån. Och själva har dom ju inte så mycket val?

Sorgligt ofta när jag möter människor tänker jag på detta. Hur jobbigt det måste vara inuti deras huvuden och hur glad jag är att jag inte behöver vara där inne. För det som går ut över andra människor omkring dom, i form av till exempel ilska, avundsjuka, missunnsamhet och elakhet... Det måste ju vara en sån liten, liten del av det dom själva har inuti sitt huvud. Ni vet vilka människor jag menar? Bli inte arg på dom, bli inte ledsen när deras jobbiga huvudfyllning råkar spilla över lite på er. Tyck synd om. Det är sådär dom har det jämt.

Och så kan man ju tänka på vad man vill fylla sitt eget huvud med, så att det är en trevlig upplevelse för folk man råkar spilla lite på istället för tvärtom! För man väljer ju faktiskt själv :)

Ilska

Jag har feber och är arg.

Men ilska är bra. Det gör att man biter ihop och får saker gjorda. Ilska och energi hör ihop. Ledsenhet och orkeslöshet hör ihop. Det är bättre att bli arg än ledsen. Om jag får tala för mig själv. (Vissa borde helst inte bli arga alls däremot. Kan ha att göra med vad man gör av sin ilskna energi..)

Så det är bra att jag är arg när jag har feber. Till exempel. (Det bästa skulle också kunna vara att jag var oarg och vilade, visserligen). Men jag skulle nog inte vara arg om jag inte hade feber å andra sidan. Och glädje och energi hör ju ihop mest av allt.

Imorgon vaknar jag glad och pigg. Och frisk.