En insikt

Idag när jag gick ute i kylan fick jag en insikt.

Jag är en vandrare.

Åka bil, åka buss, cykla, och vad man mer kan göra. Visst, det är ganska trevligt. Tåg är också trevligt. Och diverse fordon som går jättefort. Det är mycket som är ganska trevligt, det är inte direkt så att jag avskyr andra färdmedel. Men jag älskar att gå. Om jag fick välja själv (och hade tid, denna eviga bristvara) skulle jag gå precis överallt.

Jag går ganska fort. Lagom fort. Fast jag har korta ben.

När man går har man tid att titta på saker omkring sig. Det är trevligt, det finns faktiskt alltid saker att se. Och kanske ibland ha musik i öronen. Eller någon som går bredvid som man vill prata med. Och så tänker man så himla bra. Himla himla bra tänker man. Jag tror det har något att göra med att man den mesta tiden inte har något tak över sig, och så får man in luft i skallen. Inget tak+ta sig fram med sina ben+luft i skallen=himla himla bra tänk.

När jag får tid ska jag gå överallt. Möjligtvis åka tåg ibland, om det är jättelångt och bråttom.

Miljövänligt är det också, så det borde bli modernt snart kan man hoppas. Då skulle folkhälsan stiga i sällan skådad takt! Adjöss med psykologer och sjukvård! Inga bilolyckor eller stessrelaterade åkommor eller fetma eller klena bleka personer eller annat olyckligt. Och så lycklig naturen skulle bli.

Jaja, folk får köra bil och ha sig bäst dom vill. Men jag är en vandrare! I själ och ben och fot. Och skalle. Min skalle tycker om att få in luft i sig. Och att inte vara under tak.

En vacker dag vandrar jag iväg och ser hur långt jag kan komma. Det blir intressant.