Trots min extrema icke-insatthet i allt vad detta OS-spektakel innebär så bänkade jag mig ändå framför televisionen igårkväll med gott sällskap av en kopp te, några arraksbollar och en uppspelt moder. I tv-rutans flimrande sken kunde vi se en stadig Daniel Rickardsson inleda skidstafetten och med en bestämd envishet ta täten. I samma takt som de muntra kommentatorernas röster smattrade mot mina trumhinnor kände jag att intresset för vad som faktiskt utspelades framför mina ögon växte och utmynnade i ett engagemang för denna ädla sport, och innan jag själv riktigt hade märkt övergången hör jag min egna röst ropa "Komigen nu Daniel, rör på påkarna!!" och "Det är bra Frankrike, ramla mera!!". Vad som sedan inträffar är en 1,5 timmes lång euforisk spänning innan det underbara slutet då allas vår Marcus Hellner med överlägsen ledning ståtligt seglar över mållinjen med den svenska flaggan i topp. En stund av glädje, patriotism och kanske till och med en stund att fälla en sällsynt glädjetår. Tack, skidkillarna, för er fina insats!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar